En vecka har gått sedan Prinsen stallades upp hos mig och det känns riktigt bra!
Ridit honom 4 ggr och jag märker redan skillnad. Han var super fin idag!

 

Nu har det gått väldigt lång tid om ni frågar mig, sedan jag tittade in här.
Och det är roligt att se att jag inte ligger på noll utan det finns folk som tittar in varje dag, inte många förstås men vad gör de när jag inte bloggat på jag vet inte hur länge!

Jag har ridit 5 gånger sedan oktober, FEM GÅNGER. jag vågade inte ens tänka tanken på att rida igen för 6 månader sen.

Men nu har jag faktiskt något roligt att berätta! Det finns en
häst som jag fastnat för... och som flyttar till mig nästa söndag!
edit: hästen kommer fodmodligen i nästa vecka.
Jag vill inte säga mer förräns alla papper är skrivna och hästen står i stallet.
Ingen lycka uttagen på förhand, jo lite såklart! Men det får räcka så för nuet som sagt.

Jag är jätte spänd men samtidigt rädd.. Jag kommer jämföra honom med Tobbe, självklart, men dom är så olika på många plan och ajg måste måste måste komma ihåg de!
Det kommer bli påfrestande att vara i stallet varje dag igen men jag tror det är positivt att det är ett annat stall, inte för att jag inte gärna skulle stå hos Evelinn igen men det kommer inte funka och jag tror att det skulle bli ännu jobbigare!
Så så är läget! 

och så en mystisk bild...

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och du kommer alltid vara min nummer 1 men nu kommer jag leta efter en ny bästa vän som jag kan krama här nere på jorden.

 

Jag har inte kunnat gråta på snart 2 dagar. Så fort jag är
påväg in i sorgen igen gör det så fruktansvärt ont i hela kroppen.
Det är som att känslan jag fick då det hemska hände kommer
tillbaka ännu starkare om jag börjar gråta. Hela kroppen

känns så otroligt tung när sorgen närmar sig.
Jag har skrattat och varit tillfreds under de två senaste
dagarna vilket jag inte trodde jag skulle kunna göra
såhär tidigt. Jag har underbara människor runt mig som
stöttar något otroligt och jag är så glad att jag har dom.
Vissa har sagt att de vet hur jag känner
men det kommer de aldrig göra om de inte upplever detta
med egna ögon. Jag vet själv hur svårt det är att visa medlidande
men jag är så tacksam för alla som skrivit till mig under dessa
dagar. 

När jag är glad får jag skuld känslor. Något jag vet att jag inte borde få.
Det här är inte mitt fel. Ändå poppar tankar upp i mitt huvud att
jag inte borde vara glad. Att min kropp säger åt mig att "du har
inte sörjt färdigt" "du kan inte vara glad än" och det känns som att
om jag inte får ut ALL sorg nu så kommer jag inte kunna gå vidare.
Jag är livrädd för att fastna där jag står idag. 

Dagen mitt hjärta försvann grät jag nästan konstant tills jag somnade.
Uppdateringar på facebook och artikeln på NA kunde jag se bara någon 
timme efter att jag kommit hem. Jag kände det som att om jag inte
såg allt på direkten så skulle jag må mycket sämre om jag ställer mig emot allt 
senare. Jag tror att det var väldigt dumt men ändå smart av mig.
Dumt för att jag blev så sjukt hysteriskt ledsen och paniken av att
inte kunna göra ett skit åt saken kom tillbaka.
Smart för att när jag nu kollar på artikeln i tidningen klarar
jag inte av att läsa den. Jag har redan läst den så jag
vet vad som står men jag kan inte. Jag klarar inte av det igen. Och den känslan
är skön. Jag behöver inte se den igen. Det är mycket 
invecklade förklaringar på hur jag känner men jag kan nog inte förklara
bättre. Det är skönt att inte behöva gå ner i deperition när jag ser hans namn
eller en status om honom. Utan jag kan gå djupare i mina tankar för att bli 
ledsen när JAG vill, när JAG orkar. 
Man behöver ork för att vara ledsen. Och när man varit ledsen så länge
orkar man inte vara det längre. Jag vill bara ha min teddybjörn tillbaka.


Andra veckan hos mig ♥

Lyckan efter ett bra pass. Lyckan när öronen är spikade framåt när jag ropar på dig i hagen.

Lyckan att se dig trivas. Lyckan att se dig glad. Lyckan att få stå och gosa med dig.
Jag önskar vi fick fira ett år tillsammans. Jag önskar att det hade slutat bättre.
Jag önskar att jag han ta ett riktigt farväl. Jag önskar att vi ses på andra sidan. 
Men den största önskan jag har är att du kommer tillbaka.
Att du står och väntar på mig i hagen imorgon.

Jag kommer klandra mig själv många gånger för att det här hände dig. Min ängel.
Jag kan skrika och gråta och skylla på allt möjligt. Men det tjänar ingenting till 
nu när det är försent. Nu när du mår bra spelar ingenting roll. Jag må sörja dig en månad
eller två eller tillochmed tre men jag kommer aldrig glömma den du var.
Du har alltid varit så positiv till allt. Även när jag varit upprörd eller arg.
Så frisk i både huvud och kropp trors 20 år på nacken. Mitt hjärta, min bästa vän.
Det finns så mycket att berätta om dig men jag håller mig till den sista tiden.

Sista ridpasset, i Söndags. Vi skrittade ut en bit och galopperade upp på den lilla sandbacken.
Öronen framåt och sen gick det fort. 

Sista buset, idag kl 09.30. Precis när vi fått punka på transporten och jag stod inne och lugnade dig.
Du nafsade på min hand och jag sa ifrån, du gjorde det igen och ännu en tillsägelse. Tredje gånger
nafsade du tag i min jacka och så fort bort med huvudet precis som "det var inte jag!" 
Sista blicken, sista blicken jag såg dig min fina prins. Mitt på vägen låg du. På 20 meters avstånd tog vi farväl.
Ca kl 11 for min fina ängel till himlen för det är där han hör hemma.
Jag visste att du hade en bit av mitt hjärta men jag visste inte hur stor förän nu när det är försent.
Det är alltid försent.

Min ängel, min bästa vän, Vi ses på andra sidan. Då ska vi ta igen all galopp på milslånga gärden som 
vi missat medans du varit borta ♥     Toblerone 1993-2013♥

Hoppade bana med min fina hoppeponny! Han klarade banan på 1m utan problem, synd att jag blev lite feg för att höja mer..

Pussat oc tagit hand om min andra pojke<3

Som blivit lite höst trött

Och här klias det gott! Jäkla älgflugor!!!

Lockat håret på min syster ett antal gånger jag blir bara bättre och bättre på det! Om jag får säga det själv;)

Vi får väl hoppas att det blir någorlunda bra denna gång!

Vi red ut i skogen, tog vanliga rundan bara nu med mer trav och mer samlad galopp, vi galopperade upp för sandbacken två gånger travade runt på crossbanan utöver själva skogsritten.

Det enda jobbiga med hösten just nu är mörkret, det blir mörkt så fort och det gillas inte!

Och så snubblade jag över detta äckliga ben usch:(